Fjärde vägen

ETT KLIV UPP

Fjärde vägen

För mycket länge sedan fanns endast tre olika vägar för de människor som strävade efter självkännedom och högre medvetenhet. Dessa vägar var anpassade för tre typer av människor. Det var fakirens väg för den fysiskt inriktade, munkens eller nunnans väg för den känsloinriktade och yogins väg för den tankeinriktade (här avses endast gnana yoga, kunskapens yoga, och raja yoga, medvetandets yoga). Dessa är dock oerhört krävande för nutidens människor. Senare tillkom en fjärde väg, den inre vägen. Den kräver ingen försakelse i det yttre utan kan beträdas av varje människa som önskar vakna upp ur sitt mekaniska beteende, oavsett livsomständigheter. Endast hennes målmedvetna ansträngningar att vilja genomgå denna inre förvandling är vad som krävs.


På fjärde vägen påtalas vikten av att utveckla både kunskap och vara. Kunskap är allt vi vet, vara är allt vi är. Dessa två delar av oss kan stå på olika nivåer, men är avståndet däremellan för stort hindras framåtskridandet, det kan då nå endast till en viss gräns. För att öka sin kunskap behöver människan ha sitt vara tillräckligt utvecklat liksom hon för att utveckla varat behöver öka kunskapen. Båda delarna måste utvecklas var för sig och är lika viktiga. Det förenande bandet mellan kunskap och vara är förståelsen.


Människan kan indelas även i väsen och personlighet. Väsen är den hon innerst inne är, det som är medfött, såsom anlag och tendenser. Alla mer beständiga egenskaper tillhör väsendet, medan personlighet är det hon förvärvat i just detta liv av uppfostran, utbildning, åsikter mm. Oftast utvecklas människans personlighet starkt på bekostnad av väsendet, något som blir ett hinder för utvecklingen. Personligheten präglas ofta av negativa känslor, inbillningar och identifieringar. När personligheten utvecklar och förstärker värdefulla egenskaper övergår dessa i väsendet och blir bestående, och på så vis kan personligheten fungera som ett redskap. Men den verkliga utvecklingen sker i väsendet.


Det finns i detta sammanhang fyra tillstånd av medvetenhet: sömn, vakenhet, självmedvetenhet och objektiv medvetenhet. Trots att vi människor sedan övergången från djurriket har möjlighet att utveckla självmedvetenhet, är vi inte alls självmedvetna i den grad vi tror. Faktum är att det tillhör undantagen, då vi mestadels identifierar oss med våra höljen och deras innehåll, organismen, emotional- och mentalhöljet.


För att utveckla självmedvetenhet behöver vi börja med att iaktta oss själva, i alla situationer. Det första människan på denna väg upptäcker är hur svårt det är att iaktta sig själv, hon glömmer snabbt bort det. Detta beror på att vi består av mängder av olika skenjag som snabbt tar över efter varandra och inte vet om varandras motstridiga beslut. Människan är inte enhetlig, hon identifierar sig med sina olika skenjag och innehållet i sina höljen. Detta är inte självmedvetenhet, då innehållet i höljena mestadels består av kollektiva influenser, präglingar från omgivningen och allehanda illusioner och fiktioner. Mycket vanligt är även att vi blandar ihop tankar och känslor. Att medvetet sträva efter att hålla en förnimmelse av ”jag är här” ökar vår närvaro och möjlighet till självmedvetenhet.


Självmedvetenhet upplevs oftast som sällsynta och spontana glimtar i livet, tillfällen då vi upplever allt särskilt intensivt och med stark närvaro. Att avsiktligt framkalla självmedvetenhet kallas på fjärde vägen för ”själverinring” eller ”att minnas sig själv”. Detta förutsätter en dubbelriktad uppmärksamhet; en avsiktligt riktad uppmärksamhet i förening med en uppmärksamhet riktad mot en själv. Fjärde vägen innefattar många olika övningar avsedda att tillsammans leda till sådana ögonblick av själverinring. Arbetet börjar med själviakttagelse.


Människan uppvisar fyra slag av funktioner: instinktfunktioner, rörelsefunktioner, känslofunktioner och tankefunktioner. Antingen dominerar de två första eller någon av de två andra. Därav uppstod de olika vägarna. De fyra funktionerna har sina respektive centra hos människan. Varje centrum har sin egen intelligens, arbete och minne helt fristående från de övriga. Varje funktionscentrum har tre delar med olika grader av uppmärksamhet; mekanisk, dragen eller riktad/avsiktlig uppmärksamhet. Den dragna uppmärksamheten är av emotionell natur medan den riktade är av mental natur. Användandet av den mekaniska delen av tankecentret kallas även för formativt tänkande. (Läs mer här) Vår strävan bör vara att låta all uppmärksamhet vara riktad och avsiktlig, för att kunna utveckla självmedvetenhet. Att iaktta funktioner och deras grad av uppmärksamhet är första steget. Organismens instinktfunktioner (organismens inre arbete och våra sinnen) är dock ämnade att fungera mekaniskt. Instinktfunktioner är medfödda, till skillnad från rörelsefunktioner som är inlärda.


Våra funktioner är alltså till största del helt mekaniska och automatiska, vilket innebär att vi ”sover”. Funktionerna uppstår och löser av varandra mekaniskt, utan vår kontroll. Vi är i praktiken såsom maskiner. Vissa centra är även delade i två halvor – en positiv och en negativ. Instinktcentrets halvor visar sig som lust och smärta, eller behag och obehag. Tankecentrets halvor som ja och nej, bifall eller motstånd. Rörelsecentrets halvor består av rörelse och vila. Denna tudelning gäller dock inte känslocentret, tvärtemot vad man kan tro. Inga negativa känslor är egentligen naturliga utan uppstår i ett konstgjort centrum som börjar formas i tidig barndom.


Vår mest mekaniska funktion är just negativa känslor. Dessa kan inte förekomma i tillstånd av självmedvetenhet, och de utgör hinder för oss i utvecklingen. När människan börjar sträva efter medvetenhetsutveckling, kan de skenjag som identifierar sig med dessa börja försvara sig, ty de vet att de kommer att försvinna till slut. Alla dessa negativa känslor stjäl väldigt mycket energi från oss, energi vi behöver för vår utveckling. Innan vi kan bekämpa dem direkt, kan vi lära oss att tänka rätt ifråga om negativa känslor, genom studier, reflektioner och insikter bemästra dessa i förväg. Det första vi kan göra är att avstå från uttrycka negativa känslor, och med tiden och målmedvetet arbete hysa allt mindre av dem.


Något annat mycket vanligt är identifiering och inbillning. Det finns olika grader av identifiering, och när den är som djupast ”sover” människan. Negativa känslor kan inte förekomma utan identifiering. Människan är oftast så fångad av sin upplevelse av yttre omständigheter, av sina åsikter, känslor och inbillningar att hon förlorar kontakten med den objektiva verkligheten. Hon fångas i bilder av sig själv, av sin personlighet, sin roll, och intressen. I förhållandet till andra människor yttrar sig identifiering såsom krav på hänsyn, vilket visar sig som ett inre ältande av känslor, självupptagenhet och offerkänslor. Ett tillstånd utan förnuftets medverkan. Hennes mekaniska känslo- och tankecentra skapar inbillningar som hon tar för sanning, egna färgade bilder som hon gör till sin egen historia. I relationer till andra människor vållar detta ofta missförstånd och onödigt lidande. Hon dömer och bedömer andra utifrån fragment hon ser och möter, som sedan sätts in i det egna systemet av tidigare erfarenheter, utan objektiv grund, kunskap och förståelse. Hon anammar kollektivets synsätt och tankar utan urskillning och utan att ifrågasätta riktigheten.


När människan stundtals förmår höja sin uppmärksamhetsgrad, kan hon erfara stunder av samvete, inte i ordets vanliga bemärkelse, utan i en högre sådan. Hon kan naket se sig själv med alla sina brister och motstridiga känslor. Hon erfar plötslig självdistans under ett ögonblick av självmedvetenhet. Samvetet hjälper oss att överblicka och att se vad som är rätt och orätt i vårt uppförande.


På fjärde vägen får vi även lära vikten av att utveckla viljan. Att utifrån illusionen om att vi styr våra känslor, tankar och handlingar, börja genomskåda skenjagen, och vakna genom att utveckla en högre grad av uppmärksamhet där vi också har möjlighet att styra vår vilja. Att sträva efter att frångå mekaniska funktioner och beteenden för avsiktliga och medvetna sådana. Att utveckla självmedvetenhet är människans uppgift i människoriket, det som skiljer oss från djuren. Det är en väg många har gått före oss, äldre bröder som sedan förmedlat sin kunskap och undervisning till de yngre. Sådan levnadskonst finner vi t.ex. i Buddhas ädla åttafaldiga väg, liksom i Christos´ lära, Pythagoras´ undervisning och den uråldriga visdomen. Genom alla övningar på fjärde vägen får vi också redskap för denna medvetenhetsutveckling.


Detta är en introduktion till fjärde vägen. Vill du läsa en längre sammanfattning, finner du den via denna länk.  (extern länk)


Sammanfattning av övningarna finns här.



Denna sida är ett ideellt initiativ genom föreningen Ny Livslust.