Nya och gamla beteckningar

ETT KLIV UPP

Nya och gamla beteckningar

De gamla beteckningarna ”själ” och ”ande” känner alla till, även om de individuella tolkningarna skiljer sig åt. Den välkände matematikern Pytagoras delgav mänskligheten även en världsåskådning i form av ett mentalsystem, hylozoiken, som vetenskapligt och utförligt förklarar livet och utvecklingens alla faser. Mot dessa exakta begrepp och förklaringar till evolutionen ter sig de gamla österländska beteckningarna mycket diffusa. Så länge vi dock ej har behov av någon djupare förklaring, kan dessa tjäna såsom ungefärliga beteckningar, som var och en gör sig en egen bild av. Vilken oftast dock hamnar under kategorin emotionala illusioner och mentala fiktioner, som vi tids nog blir tvungna att frigöra oss ifrån. Men behovet av förklaringar måste växa fram organiskt. Är Du nöjd med de gamla beteckningarna tills vidare, är allt väl.


Enligt Pytagoras (och alla andra högre utvecklade som tjänar mänsklighetens utveckling) består allt i tillvaron av uratomer. Allt har dessutom tre aspekter: rörelse (vilja), medvetenhet och materia, som inte kan existera separerade från varandra. Uratomer är detsamma som monader. Monaderna har en inneboende potentiell medvetenhet, som utvecklas alltmer genom involvering, evolvering, involution och evolution i den fysiska världen och sedan högre världar. Det betyder att medvetenheten först måste väckas, stimuleras till aktivitet, och sedan utvecklas steg för steg mot allt högre medvetenhet. Den finns inte där från början. Då funnes ingen anledning för oss att vara här. Vi har alltså ingen själ eller högre jag som redan är fullkomligt.


Det som i alla tider kallats ”själen”, är ett redskap för monaden, liksom även ”anden” är ett redskap. Dessa beteckningar kräver egentligen mer exakta förklaringar beroende på i vilket sammanhang det gäller och vad man syftar på. Det betyder att vi är det innersta väsendet, vi är monaden, den som tar sig nya kroppar inför varje ny inkarnation. De samlade livserfarenheterna och förmågorna från gjorda inkarnationer samlas i kausalhöljet, som utgör en fond av erfarenheter som stundtals kan upplevas som något högre i oss.


Relevant fråga är då hur vi kan klara av att skapa våra olika kroppar. Vi förstår genast att det är en omöjlighet. Hur skulle vi kunna det? Vi får hjälp därtill av högre väsen som tjänar vår utveckling. Och det kausalhölje vi erhållit vid övergången från djurriket, har tillhandahållits av ett högre väsen kallat Augoeides, som fungerar som vår ”vikarierande själ”, tills vi själva kan hantera den tekniska processen med uppbyggnad av denna.


Människan lever i tre världar: fysiska världen, emotionalvärlden och mentalvärlden. Vi har flera olika höljen: grovfysiska organismen och eterhöljet (i fysiska världen), emotionalhöljet (i emotionalvärlden), mentalhöljet och kausalhöljet (i mentalvärlden). Högre höljen utvecklar vi längre fram i utvecklingen varefter vi lämnar de lägre höljena. Första målet är att utveckla en integrerad personlighet bestående av organismen med eterhöljet, känslolivet och tankelivet. Målet med människans utveckling i fysiska världen är att bli ett kausaljag.


Beteckningen ”själ” kan därför syfta på så olika saker som: den inre gudomliga gnistan eller kärnan som är det sanna jaget eller monaden, kausalhöljet, kausalmedvetenheten, dess högre kvaliteter, det förädlade högre emotionala, det högre medvetandet under utveckling mm.


De fördjupande texterna på denna hemsida undviker beteckningen ”själ” och hänvisar till den nya tidsålderns mer exakta beteckningar såsom dem som Pytagoras presenterat genom hylozoiken. Mer om detta finns att läsa här: www.laurency.com


Den mest diffusa beteckningen är ”Gud”. ”Gud inom oss” syftar på monaden som bär den potentiella gudomligheten inom sig. Tanken på ”gud utom oss” som en allsmäktig farbror i himlen, vinner allt färre anhängare. Pytagoras beskriver att beteckningen ”Gud” är en symbol för allt som är högre. Allt högre som samtidigt är kollektiviteter av högre utvecklade monader, med olika roller och ansvarsområden i den kosmiska organisationen. Allt mer allomfattande enheter. Gud för människan kan alltså vara hennes Augoeides, planetens högre styre, solsystemets högsta monad, kosmiska kollektiviteter osv. Ju längre i utvecklingen, desto större enhet. Människan lever i de tre lägsta av 49 världar, i fysiska världen, emotionalvärlden och mental-kausal världen. Redan i värld 46, essentialvärlden, är enheten förverkligad och all självupptagenhet borta. Den enheten måste människan förr eller senare uppnå för att komma vidare i utvecklingen. Alla utvecklas i sin takt, och väljer vi att göra det medvetet, går det snabbare. Det utmärkande för enhetens världar är kärleken och förståelsen för dem i lägre världar. De har ju alla varit här.


Denna sida är ett ideellt initiativ genom föreningen Ny Livslust.